Från kust till kust

2007-05-27T02:25:00.000+02:00

Det är med ögonen i backen som jag sätter mig bakom tangentbordet för att för första gången på länge avge en rapport från mitt liv. Det är många gånger jag har varit påväg nu, min frånvaro beror inte på händelselöshet, icke. Det är snarare det som har varit problemet; tiden har inte räckt till för bloggande.

Tankarna har gått i olika banor genom bloggfriheten, jag hade tänkt att skriva om den helgen jag var hemma och rotade igenom gamla lådor och fann gamla minnen, jag tänkte också skriva om inspelningen av min film "Stens Bilverkstad", resorna till Lillehammer, arkitekturen på skandinaviens flygplatser, om mysiga helger med Hanna, om tokiga observationer, om mina turer till Dramatiska Institutet, stressen med förproduktionen till min examensfilm med mera. Men det kan hända att det får ligga på is en stund till. Nu får nuet verka.

Jag är nyss hemkommen från en tur till Köpenhamn. Eller, jag kom hem igårkväll efter en dagstur. Men det var en högst intressant resa. Eller låt oss säga att målet var intressant. Jag och min kamrat och kollega Anton passerade Öresundsbron kring kl 12.30. Målet var Frihavnen i Köpenhamn. Där ligger Digital Film Lab.

Jag gör här en avstickare bak i tiden, för lite mer än en vecka sedan gjorde jag filmdebut.
På fyra dagar deltog jag under tre 16mm-inspelningar. Den första som B-fotograf, de två andra som A-fotograf. Filmen skiftade mellan produktionerna mellan Kanons Vision2 50 D- och 250 D. Som A-fotograf hade jag nästan enbart 50 D'n, eftersom båda inspelningarna gjordes utomhus under dagtid.

Mitt serv-ess under den här perioden måste jag ändå säga är "Sign of Life". Det är ett manus som jag haft i tankarna i ett par år, som nu faktiskt blev av. Från början var jag fast beslutsam om att jag skulle regissera och hitta en riktigt bra fotograf som skulle rama in filmen i sin sökare. Men efter att ha lämnat ifrån mig fotot helt i "Stens Bilverkstad" kliade det i fingrarna, jag ville ju också passa på att fota nu medan det finns film i kameran. Jag lämnade över regin till min klasskamrat Tobias, och jag kunde sen koncentrera mig på att fota. (Det är inte helt sant, jag skötte fortfarande all förproduktion till filmen, mycket slitsamt).

För en tid sen övervägde jag om jag skulle lägga pengar på att hyra en Super16-kamera för att på så vis få en lite bredare bild, men också bild till monitor. Men eftersom jag skulle fota själv, så drog jag slutsatsen tillsammans med min vän och fotografkollega Jakob att det var bättre att lägga pengarna på finscanning istället.

Det finns ett par olika typer att färgsättning när man jobbar på film. Antingen kan man göra en ganska enkel scanning där man sätter samma färgprofil på hela filmen. Detta kallas One Light, eller Best Light. De flesta i klassen tog detta alternativet eftersom dom inte ansåg sig ha råd att göra någon av de andra scanningarna. Vid Best Light sitter coloristen själv och lägger ut en färgprofil över hela filmen. Jag och Anton tog det dyrare alternativet. Vid Finscanning sitter man med coloristen och får komma med direkta önskemål. Då går man igenom klipp för klipp och sätter indivduella färger. Detta kostar, utan rabatter, 4300 DDK i timmen. Vi satt ungefär två timmar var. Jisses!

Min och Antons colorist hette Norman och var ursprungligen från Sydafrika. Trots det såg han väldigt dansk ut, rödlätt, bakis och med en lätt gubbsjuk klädsmak. Han har bland annat färglagt den norska filen "A bothersome man", som är bland de snyggaste filmerna jag vet.

Anton fick börja finscanna sin film, jag satt med och tog till mig av hantverket. Det var ganska bra, på så vis kunde jag språket lite när det väl var min tur. Rummet bestod av en stor panel med många små skärmar och en stor som var vår referensmonitor. I ett inglasat rum intill såg man hur rullarna spann fram och tillbaka medan Norman spolade. Bakom själva färgsättningsstationen fanns tre enorma, bekväma fotöljer. Då och då kom en servitrice/praktikant in och frågade om vi ville ha mer vatten/läsk/godis/kaffe, här användes alla knep för att hålla de högt betalande klienterna på gott humör. Allt detta ramades in med dansk stilren arkitektur och inredning. Digital Film Lab luktar sofistikerad media.

När det väl var min tur att scanna var jag nervös. Grundmaterialet såg ganska bra ut. Exponeringarna var helt okej. Dock höll jag på att gå i bitar. Antons "Saving private Ryan"-film var ett ganska tydligt projekt, där kom dom snabbt fram till en stil, och kunde sen applicera den på resten av filmen. Min film blev desto mindre definierbar. Det tog åtminståne 35 minuter att sätta färgen på den första scenen. Trots att jag hade med mig ett par referensbilder så gick det inte fram, vi kommunicerade inte så bra. Jag var troligen nervös och svängig med min knackiga engelska, han å andra sidan sa inte så mycket alls. Detta gjorde mig osäker på när han var klar med varje bild, jag visste inte när jag skulle gå in med respons/godkännande/kritik. Efter att ha vridigt fram och tillbaka i en halvtimmer hittade vi en stil som vi kunde använda. Inte alls vad jag hade tänkt mig från början. Jag har en fallenhet för svensk gröndska och hur den oftast visualiseras på film. Stilen vi sen körde på liknade mer klassisk diafilm med ganska höga kontraster. Men det kan nog bli ballt, även om jag själv inte riktigt har smält det så hoppas jag att filmen kan lämna ett visuellt avtryck till tittarna.

Vi var klara med min film efter två timmar, en halvtimme mer än vad jag hade tänkt mig. Men förhoppningsvis går det ihop med budget i allafall. Anton och jag satte oss i bilen igen, översköljda av nya erfarenheter och intryck. Vi tog en sväng förbi Gyllene Måsen på vägen hem, och när vi kom hem hade jag visning med mina klasskamrater. Det var mycket god stämning, vi jublade och apploderade åt varandras råmaterial och det kändes bra. Efteråt gick vi ut på gräsmattan och kickade lite boll och drack öl. Vi hängde i gäng och jag njöt. Jag har lyckats dra ihop en 16mm-film, och den ser bra ut.

2007-03-27T00:48:00.000+02:00

Måndagar brukar i folkmun vara jämställt med pesten. Men det brukar inte jag tycka. Med mitt yrkesval brukar jag med ett leende börja den nya veckan med vetskapen om att nu har jag hela sju dagar på mig att underrätta storverk!

Men idag har det varit en skitdag. Inte bara en bad-hairday, utan en pissdag. Jag vill bli fotograf, men stora delar av min tid detta läsåret har gått åt till att skriva, representera, analysera och presentera mig själv, filmer, manus, ansökningar med mera. Detta beror dels på att inspelningarna inte har duggat tätt i vår klass i år, men också för att jag vill passa på att praktisera mina regissörsskills. Jävla meck, sliter ut mig innan jag gått på inspelning, och den senaste veckan har jag gått med ständig misstänksamhet mot mina allierade i tron att dom inte gör det dom ska. Känns tråkigt att inte lite på att folk går in för projektet. Det kanske dom gör, men att det ska vara så svårt!!! Teamet kommer bli ganska stort om jag inkluderar skådespelarna, det kommer bli runt 20 personer på plats vissa dagar. Då är det svårt att hitta tider som passar för alla må jag säga. Detta har lett till att jag än idag, en vecka innan inspelning, inte har full pott i mitt skådisstall. Många mail ska skrivas, oftast med svaren att ”det hade vart jättekul, men jag är bokad just då”. ”Har inte tid”. ”Har annat att göra nu än att delta i ditt lilla världsomvälvande projekt”. ”Gosse”.

Andra saker som påverkat mitt faula mood är mat. Skolmaten var idag ett dåligt skämt. Måndagar är pest om man jobbar i köket (förlåt, det vet jag ingenting om). En slapp pastasås med färre köttbitar än en falafel och en platt sallad. Till middagen hade jag inte ork att gå till Ica för att köpa nya basvaror. Det fick bli ett improviserat ihopkok. En köttfärssås med en handfull bönor. Humöret gjorde en ytterligare djupdykning när jag konstaterat att mitt privata skåp inte längre är så privat, utan att min olja, soya och kryddsamling tycks ha fler användare än jag. Detta sårar mig uppriktigt sagt. Senare skrev jag en arg lapp som bara de skyldiga kan se. Där stod bland annat: ”Jag har inte råd att betala för både ditt och mitt behov av kryddor”. Träffande.

Kvällen har jag spenderat i biblioteket. Dämpad belysning, Ipod och äckelkaffe med manus har ändå gett mig en stunds ro. Som om jag har längtat hit hela dagen. Men nu när jag varit tvungen att gå igenom min dag igen så blir jag på dåligt humör igen. En ond cirkel. Hö. Hö. Hö.

2007-03-26T00:44:00.000+02:00

Under helgen som fortskred befann sig jag och Hanna lite mer österut än vanligt. En allt för uppskjuten återträff med Lars-Olof och Oskar skulle äntligen äga rum. Spelplanen heter Kristianstad och är en klassisk småstad som grundats i något sorts blodbad för länge sen, troligen innan du och jag föddes.

Helgen skulle visa sig bli ganska kompakt, mycket på grund av att området inte är lika belönat med Skånetrafikens annars så generösa förflyttningsmetoder. Och att vi denna helg också skulle äntra sommartid var ju bara förargligt. Sen bar jag också med mig visst dåligt samvete för att jag någonstans i bakhuvudet bar med mig vetskapen att jag är mitt i förproduktion till min nästa film. Detta ok (läs ok, inte okej!!!!! *yeah* *high-five*)… Hmr, detta ok bidrog till en viss stresskänsla, som jag förvisso bär med mig fortfarande. Men jag hade det som sagt trevligt, Skåne är ju förjävla fint! Och jag hade det väldigt kul med Oskar och Lasse som vanligt (med Hanna också, alltid), även om man då och då kommer på hur olika vi är varandra. Omväxling förnöjer! Tänkte inte gå allt för noga in på vad vi gjorde hela helgen, passar på att promota Lasses och Oskars bloggar som avslöjar det mesta om våra förehavanden. http://lolindell.blogspot.com/ och http://von-wanheden.blogspot.com/ är ställena att hänga på helt enkelt.

Efter att ha vinkat adjö till Oskar tog Hanna, Lasse och jag årets första glass (nåväl, min första i alla fall) på stora torget inne i Kristianstad, innan det blev vår tur att bege oss mot allt sydligare breddgrader. Ett märkligt lugn infann sig i staden, så som det ofta brukar göra i Sverige på söndagseftermiddagarna. Detta brukar jag tycka är väldigt mystiskt. Trots detta var Öresundståget mot Eslöv till bredden fyllt när vi efter omsorgsfulla kramar lämnade en vinkande Lasse på Kristianstads järnvägsstation.

Väl hemma i Svalöv tog jag och Hanna svängen förbi Ica för att införskaffa kvällens måltid som visade sig bli en mycket exklusiv wok. Mycket gott. Vi rundade av helgen och slöt våra ögon med överenskommelsen att vi haft en mycket trevlig helg.

2007-03-14T00:01:00.000+01:00

I veckan som gick tänkte jag passa på att öva mig i studiofoto. Men inte på traditionellt vis med blixtar. Till utbildningen har vi nämligen fått två stycken soft-boxar till lilleputt och en lysrörslampa med kalla rör (950 i professionell betäckning). Jag ville ha lite hjälp och slog ihop mig med min vän Li på fotolinjen för en kvällsworkshop med våra modeller Catrine och Magnus. Jag kände mig dock en smula oförberedd, men visste en ljussättning som jag ville göra på Magnus. Jag satte lite olika ljus och vi tog bilder både med digitalkamera (Canon 20D) och dia (daylight 200 iso). Efter lite meck med RAW-formatet har jag plockat fram ett par bilder jag gillar. Men kvällen slutade olyckligt med att vi blev utestängda från all utrustning, och där inne stod två 400w lampor och lös klockan ett på natten. Det blev en lång natt, framförallt för Li som stannade uppe för att kontakta vaktfirman och lite allt möjligt. Själv gick jag upp extra tidigt för att plocka in utrustningen följande morgon innan teaters lektion skulle börja (vi lånade deras lokal).

Eftersom föregående kväll avslutades så abrupt och det fortfarande fanns film i kameran så föreslog jag att vi skulle göra lite improviserad fotografering utomhus. Nedan följer också en bild från det tillfället, Li fick stå modell.

Jag får många mail angående bloggande och världsvanism, och här är ett mail från en läsare:

Hej Niklas!

Tack för läsning. Såg att du tagit lite bilder å så, dom såg ju lite fina ut. Men jag undrar hur du ser ut. Hur skulle du se ut om du försökte se lite hård och sargad ut? Lite tuff?

Kram från

Mona i Örebro

Jag tog detta brev på allvar och lät min hovfotograf Li ta en bild på ovanstående tema. Jag hoppas att du ska gilla den, Mona.

2007-03-10T21:04:00.000+01:00

En lördagsmorgon och trots att denna dag räknas som helgdag så står jag på benen redan klockan 08.30. Hanna var så god att tjata på mig med sin vänliga ton att äggen inte kokade av sig själv och att tåget skulle gå om en knapp timme. Kvällen innan hade vi tagit del av myssamkvämet som utspelade sig på Kvarngatan 30B med merparten av skolans Filmlinje. Tillställningen delades upp i ett Bonfire-liknande häng inne i köket -där samtliga deltog i en allsång med indie- och rockpopkaraktär från 90- och tidigt 2000-tal. Eller så njöt man av musiken med mer basisk karaktär inne i vardagsrummet, där det allt eftersom kvällen fortskred mer och mer började likna ett par-häng. Det var trevligt, men jag och Hanna called-it-a-day strax efter elva då vi visste att det vankades Maryland med hasselnöt och choklad, men också korsord (Hanna) och Denver (Niklas skrivdon, bl.a.). Att det fanns ett par påsar vaniljté gjorde ju inte det hela sämre.

Men snabbt tillbaka till denna dag, idag. Vi hade bestämt oss att vår långweekend tillsammans skulle inkludera ett besök söderut. Kanske Malmö. Men vi har många gånger åkt den sträckan och funnit att det finns en mystisk stad på resan dit. Någonstans i graffitileden mellan Lund- Malmö finns en ort med det blygsamma namnet Hjärup. Hjärup är en liten stad, säg en ort, som nyligen restaurerats till en pittoresk hamnstad, dock utan vatten (hav). Alla husen i denna stad, säg stad, är i putsat murbruk i alla jordens pastellfärger, och alla har ett mycket spetsigt tak. Detta är en stad som skulle kunna ha en ringmur, och den är säkert k-märkt. Om någon någonsin skulle föreslå att bygga en kiosk eller ens ett cykelhus som strider mot stadens grundarkitektur, så skulle denna någon troligen ha blivit kommenderad till tingshuset, möjligen utsatt för kölhalning.

Hanna och jag äntrade denna idyll, denna kulisstad, en lördagsförmiddag i mars. Må så hända att vintern gjorde i ett sista inlägg i klimatet denna dag, men i övrigt så var våren här. Solen kom fram, de flesta torde ha kvar pengar av sin lön, men icke. Vi hade hamnat i en spökstad.

Var Hjärup ett vansinnesprojekt som ingen hade råd att ta del av? Vad har utspelat sig i denna stad innan vi kom hit?

Ett varv senare tog vi in på ett café, kanske hade vi klätt oss med optimism i morse. Kaffe och choklad vankades, en semla likaså. Men var är alla människor? Ett par lyxiga pensionärer syntes på håll, kanske tänkte dom denna morgon upptäcka den där fina staden Hjärup. Vi satt ned ett tag, Hanna köpte en tidning för att påminna oss om kvällens prio-ett aktivitet. Melodifestivalen. Eurovisionsschlagerfestivalen. Hon kom på att vi skulle lista i vilken ordning svenska folket skulle rösta denna kväll. Den med flest fullträffar vinner. Jag bidrog till lekens magi med att föreslå ett pris. En valfri lyx-tidning för högst 50 kr från pressbyrån. Sagt och gjort. Vi hade olika åsikter, detta skulle bli spännande.

Vi tackade för oss på fiket och begav oss med nästa pågatåg till Malmö. För att hinna tillbaka till Svalöv inför kvällens prio-ett aktivitet krävdes att vi lämnade Malmö runt 17.21. Klockan var nu ca 14. Vi beslöt oss för att göra den vanliga rundan som vi brukade göra när Hanna bodde där. Sträckan mellan Centralen och Triangeln är en ett par kilometer lång shoppingstråk som inkluderar fik, biografer och alla modeaffärer man kan förvänta sig av en stad med mellan 26 och 2 miljoner invånare. Men eftersom jag inte har så mycket på min shoppingagenda just nu, och eftersom Hanna redan bor i en stad med något av ovannämnda antal invånare, så gick detta stråk lite fortare än vanligt. Den enda butik jag ville besöka var Sony Center. Jag var hos dom i Stockholm nyligen och provade deras Alpa-kamera. En digital systemkamera. Den verkar lovande, men sist jag fick prova den så upplevde jag bilderna som brusiga. Jag bet mig i tungan efteråt för att jag inte hade kontrollerat ISO-talet, och beslutade att jag skulle komma med samma okunniga ansiktsuttryck till Malmö. Mycket bättre. Hade med mitt 300mm-objektiv och knäppte ett par bilder på Hanna för hand, men med Alphans unika steadyshot-funktion, och mycket riktigt. Bilderna blev bra.

Vi köpte middagsmat på Hemköp (vi skulle laga vegetarisk pastasallad!) och störtade sen mot Centralen igen. På tåget somnade vi som ett paur lammunger i gärsgaurn iftáh ein daug foll auv oppleivelser. Väl hemma vankades en god middag, ett godare vin och ett kluvet schlagersällskap. Jag ska låta bli att kommentera Melodifestivalen i övrigt, med undantag för att Jag tror på människan, och att Kristian Luuk gör sin livs roll. Och det kommer nog gå bra för Gubben Noaks gäng.

2007-02-22T23:28:00.000+01:00

Flingorna pepprar den ljusskygge medborgaren, och det tycks aldrig bli nog av snööveraskningar i detta avlånga. Chocken blir lika stor varje gång, och någon muttrar "men nu får det väl ändå vara nog". Själv så gillar jag just detta tillfälle när stora, tunga snölöv kastar sig från skyn, det blir som en matta av lugn som lägger sig. Det blir lite mer tyssssssssssst.

Det var med en Karl-Bertil-Jonsson-romantisk känsla jag äntrade Mariatorget denna eftermiddag. Snön gjorde mig sällskap när jag tog ett par varv i kringgående kvarter i hopp om att hitta en restaurang som kunde stilla min hunger. Återigen hjälpte Billie Holliday mig att mysa till det innan för min lager-på-lagerklädsel, det var ändå runt de tio minus ute. Det var torsdagseftermiddag, och denna kväll skulle jag träffa mina gymnasieklasskompisar för första gången på nästan tre år.

Men jag behövde mat i magen innan jag skulle möta Adam, Niklas och Andreas på Bullie Bar vid Zinken. Jag sneglade en sekund på en indisk restaurang men vände snart med tanken att det möjliga besöket kändes lite för avancerat, kanske lite kostsamt- det var ju ändå bara torsdagskväll. En annan hade gladligen nöjt sig med ett stycke ärtsoppa. Men med den indiska restaurangen i ryggen växte föreställningar om en ännu längre, kall matjakt, dessutom är ju indiskt gott och står inte på min meny så ofta. Och portionerna brukar vara generösa. Vafan, vardag är vardag och fest är fest! För den möjlige åskådaren såg min andra vändning säkert lustig ut, men snart stod jag innanför dörren till denna kulinariska fästning.

Men det visade sig att jag skulle bli en bråkig gäst. Jag frågade genast om jag fick slå mig ned borta vid fönstrena, det var nu inte helt mörkt ute trots allt och det vackra kvarteret utanför fick gärna göra mig middagssällskap. Men icke, borden vid fönstrena var ju alla för fyra personer, det är ju dumt att jag tar upp ett helt bord själv. Istället blir jag vänligt kommenderad att slå mig ner vid ett parbord, precis i anslutning till baren. Mysigt. Allt detta hade vanligen passerat min agressionscencur om det inte vore för att klockan var 16.30 och de enda gästerna förutom mig var ett pensionärspar som kanske (troligen) skulle lägga sig efter 19-nyheterna.

Nej, detta berörde mig inte nämnvärt, jag fick en meny och festen skulle snart börja. Det var stilla, magen kurrade, det ända som lät var parets lugna konversation. Men ack, illusionen skulle snart krackelera. Servitören hade ju glömt att sätta på cd-växlaren med indisk musik.

OBS. Följande scenario berättas bäst genom att du föreställer dig att seriehjälten Rocky konverserar med en djurkompis. Scenen är förlagd på, låt säga, en indisk restaurang.

Hjäll musik spelas lite för högt ur högtalarna.
Rocky: "-Asså, jag fattar inte varför man alltid ska spela ursprungsenlig musik på alla exotiska restauranger! Ge-en-smak-av-Indien-konceptet känns lite urvattnat... Kan dom inte bara lita på att man tycker om deras mat?! Gosh, Laverne!"

Med bruten illusion satt jag där med en het kyklingrätt framför mig. De höga frekvenserna av kvinnosång borrade genom mina trumhinnor, och det var med känslan av oartighet som jag återigen plockade upp mina vita hörlurar. Jag kanske trampade någon på tån, men just då ville jag bara njuta av min mat i lugn och ro.

Klockan började sen närma sig halv sex och därmed också klockslaget för gängets samling på Bullie Bar. Jag var förstås där först trots min ansträngning att komma några minuter för sent -en snygg entré är viktigt när man inte setts på tre år. Adam anlände efter en stund och efter ett telefonsamtal förstod vi att den andra hälften av vår kvartett satt på en annan bar på andra sidan gatan. Detta troligen för att Bullie Bar under gymnasietiden var en småtrendig, lite hemlig kvarterskrog- men som nu förvandlats till ett tillhåll för anonyma alkoholister med öl för 29 kronor. Vi gjorde ett svep och snart möttes vi upp på andra sidan gatan och det första som slog mig var att Andreas och Niklas var och såg ut precis som dom gjorde senast jag såg dom. Detta skulle sen visa sig vara gemensamt hos alla mina gamla vänner. Och jag som trodde att allt gick ut på att visa hur mycket man utvecklats under tiden isär. Själv hade jag ju laddat upp med en alldeles för tunn vårjacka och prova-påglasögon för att påvisa resultatet av min mognadsprocess. Pyttsan.

Men det var kul att återse de ca femton som kommit till återträffen. Men som jag förstått så var inte många alls aktiva med film eller media eller liknande. Jag var nog den enda som var aktiv filmkille med undantag för ett par killar som jobbade på uthyrningsfirma eller klippte reklamfilm. Och de flesta verkade också missnöjda med sin situation, dom längtade till något annat utan att veta till vad. Ett par dyra öl och några intressanta intervjuer senare så vinkade jag adjö redan klockan tio, då jag insåg att det inte skulle bli festligare än så, dessutom kunde jag få åka bil hem med pappa då han var inne i stan samtidigt. Mycket klokt beslut denna kväll, som kunde ha slutat i seg hemfärd i kollektivtrafiken, denna slasknatt.

2007-02-18T16:01:00.001+01:00

Det är en mulen söndagseftermiddag och snön gör ett nytt besök i en småstad som pratade om våren bara dagen innan. Det är med viss förbryllning som jag knappar dessa ord, ett vrede tickar över en av årets största bagatellserier. Melodifestivalen. Eftersom jag och Hanna missade sändningen från Ö-vik igår, så bestämde vi oss för att åtnjuta denna folkfest idag istället, med samma engagemang som om vi tittat på ordinarie tid. Ett spännande startfält utlovades, och experterna (Hanna och jag) var snabbt överens om vilka bidrag som går direkt vidare till final, och vilka som får kämpa ännu hårdare i andra chansen. Mina favoriter var Magnus Carlsson och The Attic Feat. Therese, min smak gick lätt åt det mer elektriska. Men jag tippade att de sistnämnda skulle få lämna plats åt Nanne Grönvall. Attic skulle få göra Sebastian sällskap i Nyköping, så löd analysen.

Men icke. Svenska folket tycker fortfarande att exotismen (det betyder ”min älskade”, Lennart) i musik är lika spännande som en tacomiddag, och Beatlespapporna fann tröst i heteroSebastians brokiga scenkonst. Magnus Carlsson är ödmjuk och biter sig i underläppen. För att citera Arja S från 2005 ”Vad du än trodde, så trodde du fel!”.

Jag kan dock glädja mig åt det event som uppehöll oss kvällen innan. En stressfri lördag med light fönstershopping och restaurangbokning rundades av med Bounce’s gestaltning av Gökboet på Växjös konserthus. En fantastisk scenshow med varierad musik och spänstiga dansare, jag var nöjd när jag tog på mig jackan igen efter åttio minuters svettfest. Kvällens måltid intogs på restaurang PM och Vänner, det smakade och kostade och en vänlig servitör såg mellan fingrarna med att vi sänkte medelåldern märkbart med vårt besök. När min Hanna och jag äntligen damp ned med mjukisbyxa och godisskål framför Piccasos Äventyr så blev dagen fulländad.

2007-02-13T23:23:00.000+01:00

En tidig morgon, och ett intensivt stockholmsbesök senare står jag på Bromma Flygplats och trängs med slipswerners som ska söder ut med sina portföljer. Stockholmsplanets Växjörutt består av det minsta flygfordonet som kan tänkas, en minibuss med vingar. Den temporära besättningen bestod av ca 30 gubbar, 2 kvinnor och 1 student. Ce moi.

Hanna har flyttat in i sin nya lägenhet, och med lite dåligt samvete för att jag inte kunde hjälpa till med flytten, så möter jag henne till sist vid Växjös central. Hon sprang för min skull, i ett Happarandaklimat som kanske tillfälligt parkerat i Växjös shopingcentra. Jag fick snabbt en rundtur i lägenheten som var jättefin och ompysslad med ny färg på väggarna och ny soffa. Hanna har mycket god smak när hon inreder, det gör mig naturligtvis mycket stolt. Färgtemat i vardagsrummet/sovrummet går i brunt och turkostblott, med nu, vissa guld och naturinslag (ek). Vi mös, lagade mat och upptäckte lite av Växjö tillsammans i ett par dagar, köpte billiga Bergmanfilmer och på lördagen fick jag göra ett plötsligt inhopp på Halmstadsrevyn. Tobbe i klassen behövde hjälp, det var akut, och jag ställde upp. Att resa sträckan Växjö-Halmstad en lördag är inte busenkelt. Den dagen åkte jag tåg i sju timmar.

Jag och Hanna möttes upp igen hos hennes föräldrar i Älmhult. Det vankades IKEA-besök och födelsedagsfest för tant Leander. En fartfylld men skön helg måste jag säga! Nöjd och belåten återvände jag till svarta Svalöv på måndagen...

2007-02-04T23:38:00.000+01:00

Eftermiddagssolen sträcker sig över södra skånes snölösa åkrar och lämnar efter sig en känsla av vår. Ytterligare ett X2000säte, och denna gång beger jag mig från Lund till Stockholm. Där sprang Eslöv förbi. 205 km/h. Det är lördag och jag tror att alla som är lediga njuter riktigt denna dag, oavsett om de sitter på ett tåg eller måste jobba som vanligt idag. En blaskdepression har de senaste veckorna våldgästat Skåne län och ingen har väl blivit klok på moder jord. Men nu såhär fyra veckor in i det nya året tycks det vara underbart här nere. Billie Holliday hjälper mig att hålla intrycket uppe. Stockholm hägrar av anledningen att det är dags att hälsa på där hemma. Men inte bara. Jag tror att jag åker söder över igen på torsag. Destinationen blir då troligtvis Växjö, jag vill ju ha min beskörda del av flickvännaskap också! Dessutom har Hanna nu flyttat in i en ny lägenhet som ska bli spännande att få se.

Förra lördagen satt jag och Hanna på ett annat X2000. Göteborgs Filmfestival stod högst upp på agendan, en trevlig tradition, och denna gången skulle vi ha sällskap av Josefine och Johan. Vi påbörjade något som skulle bli en osund och kostsam vecka på Pizza Hut. Sen följde ett par dagar av ölenskap, Göteborgsorientering och filmtittelse förstås. J&J stannade bara en natt, men vi hade mycket trevligt. Jag och Hanna fick ett mysigt dygn för oss själva, även om de bra filmerna på vår repertoar lös med sin frånvaro. Men det gör inget. På måndag eftermiddag vinkade jag av min sköna vid Centralen och jag stod nu ensam i 031-regionen. Sveriges framstjärt. Men jag ska erkänna att jag med tiden och med dessa återbesök känner att jag hittar bättre i staden, och på så vis känner mig tryggare. Det är skönt. Resterande fyra nätter sov jag i Staffans kollektiv ute i Västra Frölunda. Mycket bekvämt måste jag säga med kort promenad till spårvagnen och bara en knappa tio minuter in till Järntorget där det mesta på festivalen utspelade sig. Det blev ett par sena kvällar, och efter många tvivelaktiga chiabatamackor, en massa bira, ett par spårvagnsplankningar och ett tiotal filmer så lämnade jag Göteborg kl. 06.55 igår morse. Och jag måste tyvärr säga att jag inte sett så många bra filmer. Men och andra sidan överraskade Norge med festivalens två bästa filmer ”Reprise” och ”A bothersome man”. Sen vill jag också rekommendera den franska filmen ”The year after”. Dessa tre toppar helt klart.

2006-10-16T12:13:00.000+02:00

Är tillbaka efter en intensiv helg i hufydstaden. Många identidfierar mig som en bundsförvant till hufydstaden och tycker att jag är en utmärkt ambasadör, då jag uppfyller de flestas nidbild av en Sthlmare.
Detta stämmer inte helt.

Hur som helst, han med att träffa både Martin och Adam denna helg. Adam har jag inte träffat på över ett år, och vi fick nu möjlighet att älta gamla minnen och nya över ett par öl på söder. Som vi brukade göra förr! Eftersom Adam är den enda från gymnasiet som jag har sånär kontakt med, så blir det också en möjlighet att uppdatera mina facts om de vänner och fiender vi delade förr, då han träffar en del av dom då och då. Alltid roligt. Kommer på sig själv att vara väldigt nyfiken på hur långt folk kommit. Att det ska vara så viktigt redan? Tog ju studenten för knappt två år sedan bara. Men det känns som en evighet. Adam berättade om en re-union tillställning som jag missade våras, om folk som var där och vad dpm gjorde nu. På sätt och vis lät det mest som om alla blivit karikatyrer av sig själva. Fast sen är min herre inte bäst att tala väl om folk heller, men det är okej, om inte annat känner jag mig mindre cynisk.

Marre var sen som vanligt. Under tiden jag väntade så tillverkade jag ett klippkort av en gamal biljett. När Marre kommit försent tio gånger måste han ta med en gåva till mig à 75-150 kronor. Ganska milt. Vi hade det trevlig, käkade asiatisk nära Odenplan. Han fick ett par affisher och en klockradio av mig. Han såg glad ut.

2006-08-10T15:27:00.000+02:00

Sitter på Caféet och testar mig fram, kanske blir det snyggt, kanksek inte..

texttexttexttexttexttexttexttexttexttexttext
texttexttexttexttexttexttexttexttexttexttexttexttexttext
texttexttexttexttexttexttexttexttexttexttext
texttexttexttexttexttexttexttext

Heppåre

2006-07-19T18:52:00.000+02:00

Testar lite nu.